life is not meassured by the numbers of breaths we take, it's about the moments that takes our breath away

Så, en tydlig rubrik så att jag sedan kan hålla koll på mina numera regelbundna klippningar! Tjejen jag blev klippt av idag var en elev som likt mig tar studenten till sommarn. Jag hade aldrig sett henne innan men vi pratade på ändå. Jag och Bella har ju snackat om att sticka till Australien i början av nästa år och det visade sig att den här tjejen jag klippte mig hos också planerat att göra det - avresedatum i mars .. Inte nog med det, hon bor i ett av grannhusen här där jag bor? Haha, vad är oddsen? (Hon är eg. från någonstans mellan Småland och Göteborg men bor här meddan hon pluggar) Och hon umgås smått med folk jag känner till från högstadietiden. osv. Ja vi hade lite gemensamt. Knäppt det kan bli va? :)

För övrigt har jag bara varit i skolan idag. Jag tror inte att jag fått utlopp för mina känslor på länge, jag blir så energisk i skolan ibland. Haha. Jag hade redovisning idag och jag vet inte men det kändes som att det blev alldeles utflippat! Anton sa efteråt: Du gick fan bara fram fram där och snackade på samtidigt som du såg alldeles exalterad ut. Haha, är det någon som kan se det framför sig? Kan någon ställa en vettig diagnos på detta beteende? Hur som. Efter skolan gick jag lite spontant och beställde tid hos frisören och sedan köpte jag mig en kebab för att gå ner till Bellas jobb och hålla henne sällskap en stund. Det tog mig inte mer än 10 min att klämma i mig en fet kebab. Lider jag av stress eller var jag bara otroligt hungrig?
Innan jag stack hem från stan efter klippningen investerade jag i en kjol och en HATT. (Om du ville veta?) Jag har velat ha en hatt hur länge som helst nu, don't ask why. Kan va lite ballt?

Ikväll ska vi fira ris-ätarn Anna igen! Kul att jag ska jobba imorgon. But you gotta do what you gotta do.
COME IN TO THE NIGHT WITH ME!

.. När man inte orkar med en massa dunka dunka och bara känner sig allmänt uppstressad för olika saker, ja gud vet vad, då kan det vara bra att veta hur man kan gå till väga för att tagga ner! Här är något jag lärde mig idag.

Sätt dig på en stol, räta upp ryggen och nacken och håll huvudet så att du har blicken rakt fram. Benen ska vara så tätt ihop som möjligt och fötterna i golvet. Därefter lägger du händerna på knäna och sedan sluter du ögonen. Sedan ska du ta djupa och långsamma andetag. När du känner att andningen är lugn börjar du räkna långsamt till 10 i huvudet. Du ska inte tänka på något annat än siffran du räknar upp, om du skulle råka tänka på annat måste du börja om på 1 igen. När du lyckats komma till 10 är det meningen att du ska ha uppnått ett avslappningsstadie där du kopplat bort alla tankar.

Detta är en form av meditation som faktiskt inte är så lätt som den utger sig för att vara, testa själv! (För experter kan det ta upp till 3 månader innan de lyckas uppnå ett sådant här stadie) ..Vad du än gör, ligg inte ner och gör det för det finns folk som hamnat i koma pga avslappningen när de legat ner och gjort detta. Låter sjukt men det måste ju ligga något i det när det t o m finns de som blivit utslängda från meditationskurser när de berättat för sina lärare att de provat att göra det liggandes, lärarna vill ju inte ansvara för att folk utsätter sig själva för faror med hjälp av det som lärts ut av de.

Annars kan du ju alltid testa att lägga dig i den s.k. fosterställningen eller vad yoga-utövarna kallar det. Det ska tydligen också vara bra när man har för mycket tankar i huvudet. Brukar inte utöva yoga direkt, men jag har ju provat på det lite och jag kan ju säga som så att det är rätt skönt när man är lite vig.

Alltså ja, det finns ju folk och det finns ju folk. Behöver jag säga mer?

Postat av: Anonym

" precis, ni gjorde slut för 4 månader sen och även om ni gick fram och tillbaka ett bra tag efter det så var det fortfarande skit och du visste innerst inne att det inte skulle fungera så vad är problemet? Släpp taget och lev ditt liv för fan, det är inte han som har gjort fel genom att göra det. Du har ingenting att komma med, om han vill ut och partaja och mingla med tjejer så gör han det, för han är inte din! Du har haft din chans, så är det bara. Släpp det! "

Svar:
Jag säger absolut inte att han är min och han får mingla bäst han vill, festa hur mycket han vill, nemas problemas min sköna höna? Det finns inget i mina inlägg nu som säger att jag vill ha tillbaka honom som pojkvän? Men sen är det som så också att det finns något som kallas respekt och det verkar du ju ha noll koll på om du nu kommenterar som du gör. Respekt visar man även mot de man INTE är tillsammans med förstår du. Har du inte varit där och upplevt det vi upplevt, vilket jag tvivlar starkt på (Eftersom att du tycker att du har rätt att kommentera mitt liv så känner jag väll att jag kan säga något om ditt), så är det sannerligen DU som inte har någon talan i detta. Sen är det bara allmänt onödigt att du kommenterar för att visa att du tar hans parti. Go ahead and be my guest på den fronten men håll dig borta från mig bara. Jag behöver inte höra från någon som kommenterar "anonymt" att jag ska gå vidare och leva mitt liv? DU om någon borde ju se till att hålla dig till dina problem och leva ditt liv med mingel och party och allt vad du menar med ''leva livet'' (haha) ..
 Och om du nu har så jävla bra koll på läget borde du veta att he's all yours by now?

Ja må vara jävligt dum som skrivit som jag skrivit i föregående inlägg men DU som kommenterade det där, ja du är ju förfan snäppet dummare?

Isn't this what you wanted? Well, there you go honey :)

Fatta att jag aldrig ville göra dig illa med mening, inte så som du gör och har gjort, bara kom till insikt med det. Och inte fan har jag kladdat på en massa andra på det sättet mitt framför ögonen på dig. För du kunde ju inte sluta heller, det måste varit svårt? Du som alltid ska vara den större människan och gå när du avslutat dina meningar, du som alltid säger till mig vad som är och inte är sanning, du som har så lätt för att urskilja och välja vad som ska vara och inte ska vara bra. Lägg skulden för all skit på mig, what diffrence does it make now? None. Och du? Ge henne de 110% du inte pallade/ville/kunde ge mig men låt mig inte få stå och se på när du gör det, du kan väll vara lite diskret till en början i alla fall även om det tycks vara svårt att hålla känslorna och händerna i styr.

En fråga: Om det varit du som sett mig och inte tvärtom, vad hade du gjort då, va?

Har inte sovit en blund sedan jag kom hem, och jag kom hem från en sju helvetes omtumlande utgång runt 4 halv 5 tiden i morse (Bara det säger väll en hel del?). Jag vill verkligen inte sluta ögonen nu för allt jag ser är hur Peter står där och flörtar och tar på en annan tjej framför mig. Ärligt talat, det är en sak att få höra saker och sen göra egna tolkningar utifrån det men att se det framför sig i verkligheten, det går inte att förklara hur det känns. Efter 4 månader har han äntligen lyckats gå vidare och det ser ut att kännas bra. Jag har träffat killar efter att det varit slut, det förnekar jag inte, men som många vet har jag sprungit tillbaka x antal gånger till Peter. Jag har försökt lämna allt bakom mig flertalet gånger men utan framgång. Det som hände nu under kvällen/natten kommer förhoppningsvis ge mig en spark i röven. För som sagt, det ser ju ut att kännas bra när man väl låter allt gå helt? Det finns ju ingen anledning att stå och trampa i skiten precis.

Man känner nästan för att göra en Carrie, ni vet så som hon gör när hon och Big bryter upp, låser in sig och låter bara dagarna passera tills hon känner sig redo att möta omvärlden igen. Man låter det få ta sin tid, meanwhile ser man till att omge sig med sina bästa vänner och på den vägen får det sedan gå. Allt blir bra förr eller senare. Things fade away - and I hope our memories do to. (I'm pretty damn sure now that they will)

Det må kännas som att världen nått sin undergång just nu och jag vill bara försvinna med hela skiten. Men kom igen, hur många gånger kommer man inte att få hjärtat krossat under sitt livs tid? Det är bara det att the first cut is the deepest. Det finns ju de som inte ens upplevt den här första stora kärleken ännu. Just nu vet jag inte om jag borde vara glad att jag har?

Jag kommer väll förmodligen sitta och skratta åt detta om några år? Men inte idag, inte nu. Jag söker inte sympati, men vem är vaken 08;00 en lördag-morgon efter en hård utgång? Så det fick bli ett inlägg här istället och jag fascineras faktiskt över att jag ens orkat. Men med handen på hjärtat, det känns bra att få det nerskrivet. Jag hoppas att jag en dag kan bli minst lika likgitlig som en och annan till allt det här. Så skönt det skulle vara.