Söndag igen
Tänk när man var liten. Rätt vad det var så slutade man gå, för man ville inte, man orkade inte och kände inte att man kunde. Där stod man för en stund bestämt kvar med mamma som irriterade sig på en. Stor nog att gå själv så att bära mig var det inte tal om. Fick inte jag min vilja igenom så skulle inte hon heller få det tyckte väll jag. Till slut sa hon alltid 'nej, jenny då får du stå kvar här ensam. hej då' efter någon sekunds övervägande började jag givetvis springa ifatt, för fan heller att jag ville stå kvar där själv.
Nä ensam är nog det sista man vill bli. Ensam eller lämnad.
Även om man har vänner och så som är villiga att stå kvar med en nu när man inte orkar, vill eller kan gå för en stund, så kan man faktiskt känna en enorm tomhet när någon lämnar en.
Men frågan är ju varför en person lämnar en? När man gör allt, precis allt man kan, vill och orkar för att man ska få personen att stanna? Fattar personen inte att den betyder eller vad är det frågan om? Ska man springa efter eller vadå? .. När en del av en själv försvinner bort med personen.
Inte fan hade min mamma lämnat mig där ensam. Och jag kan nog känna så ibland att jag säger att jag ska gå ifrån men jag kan inte, för jag vet att den personen kan komma att behöva mig en vacker dag och då vill jag finnas där. Men man kan inte bara låta all sin tid gå förlorad över en lång väntan, som kanske inte ens tar slut.
Det är dumt att lägga ner energi på vissa saker. Och kanske skulle jag lyssnat på vad folk sagt till mig nu en längre tid.
Time will tell om det har varit värt det eller inte. Jag trodde i alla fall själv till en början att jag la ner energi på rätt saker, men nu . . nä jag har nog tappat greppet om alla mina självinstinkter.
Haha påtal om att ha tappat greppet, jag har nog blivit ett sånt hemskt 'x' :P Känner mig så jävla wicked. Jag kunde se på andra tjejer och tycka att de betedde sig helt jävla psykat när det handlade om kärlek, tänk om jag blivit en av de? (Kändes så igår ?!)
Jag är inte mig själv alltså, jag har gått och blivit helt förlorad för tusan! Jag bryr mig för mycket. ("WHY ME?" :P) Får jobba på det. Pinglan är där inne någonstans bland alla tråkiga känslosamma ytor!
Kanske är vi alla inne i en sånn period nu, där man inte tänker sig för och har noll koll?
