En söndags-story
En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min klass
Som var på väg hem från skolan. Hans namn var Kyle. Det såg ut som om han
Bar på alla sina böcker.
Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag?
Han måste vara knäpp. Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut, fest
och en fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag så jag ryckte på
axlarna och gick vidare.
När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang rakt
på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så han landade
i gruset.
Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär 1 meter
ifrån honom.
Han tittade upp och jag såg en fruktansvärd sorg i hans ögon.
Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade runt
och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät.
När jag gav honom glasögonen sade jag: De där killarna är töntar, de skulle
ha en omgång.
Han tittade på mig och sade.
- Tack så mycket.
Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet.
Jag hjälpte honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde.
Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför jag
inte hade sett honom förut.
Han sade att han hade gått i privatskola tills nu. Vi pratade hela vägen
hem, och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en riktigt reko
kille.
Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner. Han sade ja.
Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer
tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant.
Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen.
Jag stoppade honom och sade: Gissa om du kommer att bygga feta muskler om
du ska bära den högen varenda dag.
Han bara skrattade och gav mig halva högen.
Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner.
När vi skulle sluta high school började vi planera för college.
Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke.
Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet skulle
inte bli något problem.
Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan där jag hade fått
ett fotbollsstipendium.
Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass.
Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst. Han måste
förbereda talet på examensdagen. Jag var glad att det inte var jag som
skulle stå där uppe och hålla tal.
På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut.
Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high School
tiden.
Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon.
Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen.
Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk. I dag var en av de dagarna.
Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag klappade
till honom på ryggen och sade:
- Hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig!
Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log.
- Tack, sade han.
När han började, harklade han sig först och började sen prata.
Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de
jobbiga åren.
Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare.
Men mest av allt dina vänner.
Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon
är den finaste gåva du kan ge någon.
Jag ska berätta en historia. Jag kunde knappt tro mina öron när han
berättade historien om den första dagen, då när vi träffades.
Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet. Han berättade hur han
hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det
senare, och bar på alla sina grejor på väg hem.
Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. Som tur var, räddades
jag.
Min vän räddade mig från att göra det outsägbara. Jag hörde hela
folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre pojken
berättade om sitt mest sårbara ögonblick. Jag såg hans mamma och pappa
titta på mig och le samma tacksamma leende. Inte förrän då hade jag
förstått djupet av innebörden i det leendet.
Som var på väg hem från skolan. Hans namn var Kyle. Det såg ut som om han
Bar på alla sina böcker.
Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag?
Han måste vara knäpp. Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut, fest
och en fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag så jag ryckte på
axlarna och gick vidare.
När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang rakt
på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så han landade
i gruset.
Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär 1 meter
ifrån honom.
Han tittade upp och jag såg en fruktansvärd sorg i hans ögon.
Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade runt
och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät.
När jag gav honom glasögonen sade jag: De där killarna är töntar, de skulle
ha en omgång.
Han tittade på mig och sade.
- Tack så mycket.
Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet.
Jag hjälpte honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde.
Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför jag
inte hade sett honom förut.
Han sade att han hade gått i privatskola tills nu. Vi pratade hela vägen
hem, och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en riktigt reko
kille.
Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner. Han sade ja.
Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer
tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant.
Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen.
Jag stoppade honom och sade: Gissa om du kommer att bygga feta muskler om
du ska bära den högen varenda dag.
Han bara skrattade och gav mig halva högen.
Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner.
När vi skulle sluta high school började vi planera för college.
Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke.
Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet skulle
inte bli något problem.
Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan där jag hade fått
ett fotbollsstipendium.
Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass.
Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst. Han måste
förbereda talet på examensdagen. Jag var glad att det inte var jag som
skulle stå där uppe och hålla tal.
På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut.
Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high School
tiden.
Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon.
Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen.
Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk. I dag var en av de dagarna.
Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag klappade
till honom på ryggen och sade:
- Hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig!
Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log.
- Tack, sade han.
När han började, harklade han sig först och började sen prata.
Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de
jobbiga åren.
Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare.
Men mest av allt dina vänner.
Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon
är den finaste gåva du kan ge någon.
Jag ska berätta en historia. Jag kunde knappt tro mina öron när han
berättade historien om den första dagen, då när vi träffades.
Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet. Han berättade hur han
hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det
senare, och bar på alla sina grejor på väg hem.
Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. Som tur var, räddades
jag.
Min vän räddade mig från att göra det outsägbara. Jag hörde hela
folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre pojken
berättade om sitt mest sårbara ögonblick. Jag såg hans mamma och pappa
titta på mig och le samma tacksamma leende. Inte förrän då hade jag
förstått djupet av innebörden i det leendet.
Kommentarer
Trackback
