life is not meassured by the numbers of breaths we take, it's about the moments that takes our breath away

Vid denna tid på året far och flyr ungdomar tvärs över jordklotet för att svina runt på diverse turistorter. Jag säger inte att jag är något helgon. Men jag saknar ärligt talat det här med att vara kär. Man vill ha någon att krypa ner till, man vill ha någon att pussa på och tycka om. Jag kommer ihåg de dagar då jag kände mig kärare än någonsin. Allt som fanns i mitt huvud var "Fyfan vad jag tycker om honom!" och jag tror lyckan jag utstrålade kunde göra vem som helst avundsjuk. Ja, då hade man "Det" alla eternity singlar ville ha - käärlek, riktig kärlek. Ja gud vad jag saknar det. Men efter att ha haft ett förhållande med någon i 2 år känns det nästan omöjligt att hitta någon som kan få en att känna som man gjort förut. En spärr i huvudet uppstår, i alla fall på mig. Ingen har hittills lyckats komma så nära som Peter gjorde. Folk säger att det tar tid att komma över det förflutna - det kan ta månader, säger de. Men jag står inte ut i månader, jag vill inte vara ensam i månader bara för att mitt ''x'' råkat krossa mitt hjärta eller vise versa. Och när man känner sig som ensamast får man för sig att det kan funka igen, man intalar sig själv att det inte finns någon annan som är ämnad för en än det här ''x'et''. Till slut går man tillbaka. Väl back on track funkar förhållandet i en vecka och sedan är man där igen, på samma jävla ställe som förut - med ett krossat hjärta. (Frågan är ju hur många smällar det kan ta?) Men man vill ändå inte lämna nu när man gett sig in i det, eller hur? Man "kämpar" hellre, för att det betyder så mycket för en. But guess what? It takes two to tango. Förr eller senare tar det slut, av samma anledning som förut: Att den ena ger inte lika mycket av sig själv som den andra, den ena ger helt enkelt upp för tidigt meddan den andra kämpar för att hålla kvar. Och gråter inte den ena så gråter den andra, aldrig båda. (Det har jag och Emilia konstaterat.) Hade det varit en relation med en framtid hade man aldrig stått där efter en vecka och grinat. Man måste inse, it's not ment to be. Det var som en av mina arbetskamrater sa "Funkar det inte, vad ska man göra? Då får man prova något nytt!" .. Och jag antar att det är sant, för man lever ju bara en gång och man är inte ung föralltid. Frågan är bara när jag är redo, för jag vill vara redo att bli kär igen. Tycka om och bry mig om någon lika mycket som jag gjorde med Peter, makalösa känslor.
Om jag fortfarande haft Peter hade vi förmodligen kurrat ner oss under täcket och legat och myst hela dagen. Som sagt, saknaden efter kärlek är stor.

Det är ju fan att man inte bara kan ställa sig upp och lägga allt bakom sig när man väl sagt det.
Ska bli skönt att åka iväg och försöka börja om.
It is time to face the truth, i will never be with you.