10;34 Wake-up call: KEEP MOVING ON
Fatta att jag aldrig ville göra dig illa med mening, inte så som du gör och har gjort, bara kom till insikt med det. Och inte fan har jag kladdat på en massa andra på det sättet mitt framför ögonen på dig. För du kunde ju inte sluta heller, det måste varit svårt? Du som alltid ska vara den större människan och gå när du avslutat dina meningar, du som alltid säger till mig vad som är och inte är sanning, du som har så lätt för att urskilja och välja vad som ska vara och inte ska vara bra. Lägg skulden för all skit på mig, what diffrence does it make now? None. Och du? Ge henne de 110% du inte pallade/ville/kunde ge mig men låt mig inte få stå och se på när du gör det, du kan väll vara lite diskret till en början i alla fall även om det tycks vara svårt att hålla känslorna och händerna i styr.
En fråga: Om det varit du som sett mig och inte tvärtom, vad hade du gjort då, va?
Har inte sovit en blund sedan jag kom hem, och jag kom hem från en sju helvetes omtumlande utgång runt 4 halv 5 tiden i morse (Bara det säger väll en hel del?). Jag vill verkligen inte sluta ögonen nu för allt jag ser är hur Peter står där och flörtar och tar på en annan tjej framför mig. Ärligt talat, det är en sak att få höra saker och sen göra egna tolkningar utifrån det men att se det framför sig i verkligheten, det går inte att förklara hur det känns. Efter 4 månader har han äntligen lyckats gå vidare och det ser ut att kännas bra. Jag har träffat killar efter att det varit slut, det förnekar jag inte, men som många vet har jag sprungit tillbaka x antal gånger till Peter. Jag har försökt lämna allt bakom mig flertalet gånger men utan framgång. Det som hände nu under kvällen/natten kommer förhoppningsvis ge mig en spark i röven. För som sagt, det ser ju ut att kännas bra när man väl låter allt gå helt? Det finns ju ingen anledning att stå och trampa i skiten precis.
Man känner nästan för att göra en Carrie, ni vet så som hon gör när hon och Big bryter upp, låser in sig och låter bara dagarna passera tills hon känner sig redo att möta omvärlden igen. Man låter det få ta sin tid, meanwhile ser man till att omge sig med sina bästa vänner och på den vägen får det sedan gå. Allt blir bra förr eller senare. Things fade away - and I hope our memories do to. (I'm pretty damn sure now that they will)
Det må kännas som att världen nått sin undergång just nu och jag vill bara försvinna med hela skiten. Men kom igen, hur många gånger kommer man inte att få hjärtat krossat under sitt livs tid? Det är bara det att the first cut is the deepest. Det finns ju de som inte ens upplevt den här första stora kärleken ännu. Just nu vet jag inte om jag borde vara glad att jag har?
Jag kommer väll förmodligen sitta och skratta åt detta om några år? Men inte idag, inte nu. Jag söker inte sympati, men vem är vaken 08;00 en lördag-morgon efter en hård utgång? Så det fick bli ett inlägg här istället och jag fascineras faktiskt över att jag ens orkat. Men med handen på hjärtat, det känns bra att få det nerskrivet. Jag hoppas att jag en dag kan bli minst lika likgitlig som en och annan till allt det här. Så skönt det skulle vara.
