It's true, life's a bitch.
Jag känner mig just nu som en rebellisk 14-åring som vill göra allt annat än vad som förväntas av mig hädanefter. Jag är irriterad, mäktigt irriterad och jag sitter här och försöker bli av med min ilska genom att dunka musik tills tavlorna trillar av väggarna.. Ska snart röra på mig faktiskt. Men tills vidare är det såhär läget ser ut. Jag retar mig på de otacksamma idioterna som befinner sig under samma tak som mig just nu. Kanske är det jag som är den otacksamma egentligen, men det skiter jag i, jag ser nästan svart och det gör jag inte utan anledning. Dessutom är det okej att jag är otacksam, jag är trotts allt "barnet", eller nej vänta, jag borde ju vara barnet teoretiskt sett men det känns faktiskt som att jag har mer innanför pannbenet än vad någon annan här tycks ha just nu.. Ta mig här ifrån för guds skull.
So, where did daddy go?
